Jag skulle vilja vakna upp och veta att jag har någon vid min sida.
Jag vill längre inte veta av att jag e ensam med mina problem,
vill kunna dela glädjen med någon så som att få skratta, gråta.
Att få kunna resa bort en helg, vecka eller månad och bara få vara i kärlekens armar.
Så som så många andra få ha det och vara lyckliga.
varför INTE jag?
Låter som jag är en desperat kille som inget annat har att tänka på,
men va fan...
Så e det inte, visst håller jag med om att det är tråkigt att alltid behöva få lägga sig själv i sängen om kvällarna,
vakna upp med 3 kuddar som redan hatar mig för att jag gnäller ilband över hur jobbiga dom e.
vill bara få bli älskad av någon som älskar mig för den jag är och inte för hur jag ser ut.....


------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

ensam!!

Vad jag än gör,
vad jag än känner,
blir jag i slutändan ändå ensam.
Jag känner mig liten,
känner mig vilsen,
känner att livet rinner ut,
känns som allt kommer att ta slut..
Jag vet inte vad jag känner eller vad jag vill,
får nog ta och börja känna, tycka och tänka om en gång till.





--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad säger man för att någon ska förstå?
Vad säger man för att få någon att lyssna?
Hur säger man till någon att man bryr sig?
Och hur får man personen att förstå att man verkligen gör det?
Men det som hindrar är att man känner sig dum *slår sig själv i huvudet* att man kastar bort tiden för något som inte man själv visste skulle blåsa som vinden och som löven som försvinner..
Med eller utan frågetecken lyfter jag mig själv i kragen och inser att det finns lösningar och förståelse för allt som sker och händer runt omkring en..


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sovandes ligger jag ändå vaken i min själ,
tänkandes på vad som kan ha skett och inte.
Utöver det vanliga i mitt liv,
känns världen så liten och vet inte åt vilket håll jag tar mitt kliv.
kärleken är tyst och det finns som sagt inte mycket man kan göra,
inte ens hjälp från andra kan få en att höra.
Lycklig är som sagt det som känns jobbigast,
för man är ju aldrig lycklig egentligen.
För varje dag möter man på olyckan av vad som helst.
Det här känns meningslöst att sitta här och skriva när ingen ändå kommer att läsa eller säga till hur dom fått en bild på vad man skrivit..